För att kunna förstå läget i Europa vid inledningen av 1900-talet behöver vi bland annat gå tillbaka till de storpolitiska händelserna som skedde under 1800-talet. De konflikter som sedermera kom att uppstå i Europa (och världen) bottnade till mångt och mycket i just pyrande osämja och upplevda oförrätter länder emellan. I detta inlägg har jag tänkt att översiktligt gå igenom dessa händelser utifrån Tysklands perspektiv.
Jag vill dock kort lyfta några av de viktigaste förutsättningarna som sedan kom att påverka Europa stort under 1900-talet.
- Napoleonkrigen och sedermera det tysk-franska kriget påverkade i stort sett hela Europa.
- Kolonialmakterna hade stora intressen i områden långt utanför Europa. Även detta påverkade maktbalansen i Europa.
- Vi hade två stora imperier i Europa som efter första världskriget helt skulle upphöra att existera. Det Osmanska riket samt Österrike-Ungern.
- Den industriella revolutionen omdanade hela Europa även då om industrialiseringen nådde länderna olika snabbt. Storbritannien var först ut medan länder som Tyskland, Sverige och inte minst Ryssland kom att industrialiseras senare.
Tyskland, Österrike och Bismarck
Jag väljer alltså att börja denna blogg med att fokusera på Tyskland. För genom att förstå utvecklingen i Tyskland från och med artonhundratalet och framåt ges en stor pusselbit i förståelsen kring händelseutvecklingen som skulle komma att sätta Europa i brand under två världskrig. Detta land som förlorade de båda krigen kom sedan att delas upp mellan segrarmakterna och blev då i stället en central scen för händelserna i det Kalla kriget. Tyskland har på olika sätt fått bära konsekvenserna av sitt agerande under 1900-talet, och följderna är än idag mycket tydliga. Exempelvis var landet satt i tacksamhetsskuld till ett Ryssland som ställt sig positivt till Tysklands återföring. Konsekvenserna av bandet till Ryssland kan vi se idag. Rysslands anfall på Ukraina 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 blottlade bland annat Tysklands sårbarhet inför ett krig. Gasledningen från Ryssland till Tyskland, är ett exempel på de nära förbindelserna mellan länderna. Men frågan som kanske bör ställas är om Tyskland hade kunnat agera annorlunda gentemot det postsovjetiska Ryssland, sett då till de politiska vindarna som blåste efter Sovjetunionens kollaps och murens fall. Jag hoppas kunna återkomma till den frågan i senare inlägg. Men i detta inlägg vill jag ge en kort beskrivning av förutsättningarna för Tyskland vid början av 1900-talet.
Om vi går tillbaka till mitten av 1800-talet så bestod Tyskland av ett antal stater, bland annat Preussen och Österrike som var de två största. Det rörde sig alltså inte om ett enat Tyskland utan snarare om en federation. I takt med industrialiseringen växte den tyska industrin och samtliga tyska stater anslöt sig till den tyska tullunionen, Zollverein – förutom Österrike. Österrike valde att stå utanför tullunionen vilket medförde att den preussiske monarken Wilhelm I befarade politisk oro och i förlängningen krig med både Österrike och Frankrike. Wilhelm I kom att tillsätta Otto von Bismarck (1815-1898) som ledande politiker i syfte att öka militärutgifterna. Bismarck kom då att trotsa det preussiska parlamentet vars majoritet utgjordes av liberaler vilka inte var särskilt intresserade av att prioritera en expansion av armén. Bismarck vann den striden och år 1866 förklarade Preussen krig mot Österrike, och efter sju veckors strider var Österrike besegrat. Österrike tvingades att inte längre involvera sig i tyska angelägenheter och att även helt lämna den tyska konfederationen. Den preussiska staten stärktes och expanderade. Dessutom kom det preussiska parlamentet att mer och mer acceptera Bismarcks överhöghet, inte minst då på grund av de militära framgångarna. En ytterligare militär framgång kom att bli kriget med Frankrike år 1870-71. Frankrike hade bestämt sig för att slå till mot Preussen i syfte att försvaga dess position i Europa, och inte minst då att minska dess strävan att expandera. Men Preussen vann kriget och nu kom även de sydtyska staterna att ansluta sig till ett nytt tyskt imperium. Fransk-tyska kriget kom att frigöra en betydande patriotisk känsla i Tyskland och det nya tyska imperiet kom nu att bli en av Europas mäktigaste stater. Halvauktoritär nationalism och en ”ny konservatism” som byggde på en allians mellan de ägande klasserna som i sin tur sökte aktivt stöd från arbetarklasserna, hade segrat i Tyskland. Tyskland kom nu att bli ett kejsardöme under Wilhelm I i januari 1871. När det gäller Tysklands relation med Österrike så kom denna trots kriget 1866 att bestå och förstärkas. Först som en allians under första världskriget och sedan genom Tysklands ”Anschluss” av landet 1938.
Bismarck var starkt emot socialism och genom hans försorg förbjöds det socialdemokratiska partiet. Samtidigt kom flera sociala reformer att genomföras under hans regeringstid. Bland annat infördes en nationell hälsovårdsförsäkring och en variant av ålderspension. Denna sorts socialförsäkringssystem var också det första i världen i sitt slag. 1890 tillträdde den nye kejsaren, Wilhelm II, och denne var angelägen om att driva sin egen politik – och tvingade därför Bismarck att avgå. Tysklands position kom därefter att stärkas alltmer och de brittiska och ryska maktpositionerna utmanades, inte minst i och med att Tyskland 1897 byggde en egen stark högsjöflotta. Just byggandet av högsjöflottan som ur brittisk synvinkel var mycket provocerade ses som en av många möjliga orsaker till första världskrigets utbrott. På grund av Tysklands agerande formades och förstärktes också allianser under årtiondet före första världskrigets utbrott. Inför det första världskriget var Tyskland en ganska isolerad stormakt, omgiven av potentiella fiender. Tyskland som präglats av ekonomisk tillväxt, industriell utveckling, kulturell glansperiod och en stigande nationalism kom då på grund av nederlaget i kriget att hamna i politiskt kaos och ekonomisk kris.
Avslutningsvis vill jag lyfta fram betydelsen av Tysklands seger i det fransk-tyska kriget. Segern ledde till bildandet av det tyska kejsardömet, och Tyskland kom att bli en av Europas ledande stormakter. Men rivaliteten med andra europeiska länder ökade och särskilt då med Frankrike (som förlorat Alsace-Lorraine till Tyskland). Segern ledde till en växande nationalism samtidigt som de sociala och politiska spänningarna kom att öka. I förlängningen kom segern i det fransk-tyska kriget alltså att vara en del i händelseutvecklingen som ledde till utbrottet av det första världskriget.
Kommande inlägg på temat Europa vid början av 1900-talet kommer att handla om Österrike-Ungern, det habsburgska imperiet.
Källor
Wiesner-Hanks, Merry E., Ebrey, Patricia Buckley, Beck, Roger B., Dávila, Jerry, Crowston, Clare Haru & McKay, John P. (red.) (2018), A History of World Societies, (11th ed.), sid 705-706, 720.
Sjöberg, Maria (2017). En samtidig världshistoria, Lund: Studentlitteratur, ISBN 978-91-44-11024-0, sid 858-859.
