Mellanöstern idag präglas av djupgående konflikter, humanitära kriser och geopolitiska spänningar. Kriget i Gaza, instabilitet i Syrien, Libanon och Jemen samt sammandrabbningar mellan Israel och Iran gör Mellanöstern till en krutdurk.

Europas historiska och politiska koppling till Mellanöstern är stark dels genom det koloniala arvet och dels genom dagens diplomatiska och humanitära engagemang. EU är en av de största biståndsgivarna till Gaza och Palestina, med över 450 miljoner euro i humanitärt stöd sedan 2023. Europeiska rådet har också uttryckt stöd för en tvåstatslösning och samarbetar med arabiska länder för återuppbyggnad och fred. Samtidigt påverkar Mellanösterns konflikter Europas säkerhet, energiförsörjning och migrationspolitik.

Europas kolonialmakter kom från och med slutet av första världskriget och framåt att utmanas av det uppåtgående USA. Jag har därför valt att i detta och några kommande blogginlägg belysa USA:s påverkan på situationen i Mellanöstern från första världskriget och framåt. Kopplingen Europa, Mellanöstern och USA är tydlig.

USA som vid inledningen av det första världskriget hade hållit sig neutralt kom att i april 1917 förklara Tyskland krig och ställde sig således på Ententens sida. Det Osmanska imperiet som deltagit i kriget på centralmakternas sida kom att stå som förlorare och blev då föremål för upplösning. USA:s president Wilson var intresserad av att bryta kolonialmakternas inflytande och menade att bland annat de skilda folken i det före detta Osmanska riket borde få möjligheten till självständighet. USA:s allierade hade emellertid slutit hemliga överenskommelser sinsemellan och med Japan kring uppdelningen av det Osmanska riket. I syfte att försöka förhindra sina allierades försök att tillskansa sig landområden föreslog Wilson att de tyska och osmanska kolonierna skulle styras via mandat. Detta skulle innebära att det nybildade Nationernas Förbund skulle låta nationer förvalta dessa mandatområden, i syfte att förbereda mandaten på att bli självständiga. USA:s europeiska allierade samt Japan motsatte sig detta inledningsvis men kom efterhand att acceptera upplägget. Lösningen med mandat kom dock i realiteteten att innebära att mandatområden i princip blev annekterade av de förvaltande nationerna. Men Wilsons (och även Lenins), retorik kring självbestämmande uppmuntrade nationella gruppers nationalism. Under mellankrigstiden uppstod revolter i Mellanöstern, vilka dock på ett brutalt sätt slogs ned av kolonialmakterna.

Den viktiga råvaran, olja, kom att få stor betydelse för USA:s utrikespolitik under mellankrigstiden och framöver. Det amerikanska utrikesdepartementet pressade på för en större närvaro i Mellanöstern och man motsatte sig Storbritanniens och Frankrikes uppdelning av Mesopotamien. Så småningom kom amerikanska oljebolag, med uppbackning från Utrikesdepartementet, att ta del av det så kallade ”Red Line Agreement” där man med europeiska oljebolag kom att dela upp de nyupptäckta oljefyndigheterna i Irak. I och med slutet på andra världskriget kom nya revolter att leda till att mer än hundra nationer bildades världen över. Därtill blossade konflikten mellan judar och araber upp. Sionisterna argumenterade än mer tydligt för en judisk stat, inte minst mot bakgrund av Förintelsen. Frågan avgjordes av FN och det beslutades att staten Israel skulle bildas.

Källor

Herring, George C, From Colony to Superpower: U.S. Foreign Relations Since 1776, (Oxford: Oxford University Press, 2008)